Det som ikke må gå galt

november 30, 2013

Det er noen år siden nå. Mannen og jeg var på vei hjem fra handletur med bil og noe hadde gått galt. En bagatell, slik man ikke husker flere år senere. Kanskje hadde en av oss blitt surere på en småting enn nødvendig. Eller en av oss hadde kommet inn på et kjøkken som skulle vært ferdigryddet, og så flommet det over av middagsrester og skitten oppvask. Kanskje hadde en av oss glemt en avtale med skolen, eller ikke sørget for å følge opp leksene skikkelig slik vi jo hadde avtalt at vi skulle gjøre. Kanskje var det ikke en gang en bagatell, men noe som var stort og vanskelig som vi ikke fiksa. En av de mange tingene som skjer i løpet av en uke fordi vi er mennesker. Fordi vi er travle, ikke feilfrie, slitne, ikke opplagte. Eller rett og slett fordi der og da har vi det gøy med noe helt annet og gir blaffen.

Jeg husker ikke hva det var, men jeg husker hva som plutselig slo ned i meg. At dette, uansett om det var stort eller lite løste vi med så si «jaja». Med raushet og kjærlighet og forståelse fordi vi var kjærester. Fordi vi ville hverandre vel. Fordi vi visste at den andre og en selv hadde et felles prosjekt, der vi tross alt gjorde så godt vi kunne på den gylne middelvei av foreldreskapet og ekteskapet. Fordi vi visste at stikkordet var raushet ovenfor den andre og også ovenfor oss selv. Vi ga og vi fikk stort slingringsmonn på alt som kunne vært gjort bedre.

Der og da slo det meg hvor lett det var for denne rausheten å snu til irritasjon og sinne og oppgitthet. Enten fordi man fremdeles bodde sammen, men at noe var gått i stykker. Eller fordi man ikke lenger bodde sammen og ikke maktet, ønsket, kunne eller ville ha en like raus holdning til et menneske man hadde felles barn med.

Det var så lett å se hvor mange poeng vi kunne scoret på vår egen foreldrefortreffelighet. Hvor lett det ville være å legge frem bevis etter bevis på hvordan den andre feilet stort. Hvordan anklagene kunne hagle gjennom lufta med beskyldninger som alle traff godt. Både de jeg selv kunne sendt avgårde, og de som kunne rammet meg.

Utenfor bilruta hadde landskapet forandret seg. Fra åpne jorder til tett skog. Det hadde tatt et øyeblikk. Jeg tenkte at uansett hva som skjer så er det dette som ikke må gå galt. At denne rausheten forsvinner.

 

P1070362

6 Responses to “Det som ikke må gå galt”

  1. Neppe Says:

    Intressant hur ett nyckelord kan ha stor betydelse. Jag måste googla vad raushet är på svenska, och det är generositet. Och då sade jag: ahaaaaa!! Så är det!
    Men – jag kopplade också ihop med en annan tanke jag har, det att man kan endast vara generös om man själv är rik. Eller – jag kan endast vara god mot andra om jag har det gott med mig själv. För – annars har jag inte råd att ge något, jag är tvungen att behålla allt för mig själv för att klara mig.
    Vad tror du om det, Beatebelle?

  2. Beate Says:

    Godt spørsmål. Jeg tror ikke det er slik. Man kan ha det forferdelig vondt fysisk eller sjelelig og allikevel gjøre gode ting for andre. Man kan være dypt deprimert, og forakte seg selv, og allikevel være med å hjelpe andre på beina. Jeg tror også man kan gjøre det uten at det går på bekostning av en selv. Du husker den gamle historien om mannen som kom til legen og var fra seg av tristhet? Dypt deprimert var han, og opplevde at livet ikke var verdt å leve. Legen ser på ham, lytter til ham og føler med ham. Så sier legen: «Jeg tror du ville ha godt av å oppleve noe mange her i byen føler hjelper dem. Det er et sirkus på besøk her nå. Det sirkuset har en klov. Den klovnen, han har en slik varme, humor og noe ved seg som gjør at folk ikke bare blir glade og ler når de ser ham, de går ut og opplever at livet, det er blitt lettere å leve. Gå og se ham du også, kanskje kan det gjøre noe for deg?» Mannen ser på legen en stund, og så sier han, «den klovnen, herr Doktor, den klovnen, det er meg.»

    Det betyr ikke at det ikke har noe å si, hvordan man har det med seg selv. Jeg tror at mennesker som dytter andre ned, som ikke tillater at andre er fri, at de tenker selv, at de forsøker og feiler og som slår ned på andre uten varme heller ikke har så mye varme og omsorg for seg selv. Eller at det på en måte er forvrengt, det synet man har på seg selv. Den som føler hun må forsvare seg, som skammer seg og som oppfatter verden som en fiende og livet som en kamp er sjelden raus med andre.

    En forakt man har vendt innover i depresjon kan fremdeles gi rom for raushet med andre. En forakt man vender utover, derimot, vil i alle fall ramme grupper av andre mennesker.

    Kanskje? Hva tenker du mer?

  3. Neppe Says:

    Hm. Jag funderar. För något i min egen tanke om att man kan ge endast om man har råd att ge känns rätt för mig. Så jag ger inte upp den ännu.

    Hoppar till en annan tanke – det hur en djupt deprimerad även kan reagera, nämligen skratta och njuta under samma period som man är under sjukhusbehandling för svår ångest och depression. Eller att kunna sköta en rak och språkligt fyllig kommunikation med en läkare. Dessa två beteenden kan göra att personen blir ifrågasatt som deprimerad – en deprimerad «skall» bete sig på ett visst sätt.
    Vart ville jag komma med detta? Ingenstans, men det var det jag kom att tänka på när jag läste vad du skrivit. Kanske som en parallell till att man både kan och inte kan vara generös?

    Men jag tror i alla fall att den som har mera frid med sig själv, som har skakat hand med sina egna spöken, har råd att vara generös mot andra. Det kan betyda att man har råd att visa empati, eller att man hjälper utan minsta förväntan att få något tillbaka. När man hela tiden kämpar med att få ihop sig själv så finns inget kvar att ge åt andra. Hm, jag upprepar mig själv, märker jag. Men det är för att något i detta stämmer så väl ihop med mina egna erfarenheter, och min tolkning av andras.

    Undrar om jag har gått över till att abstrahera en filosofisk tanke för tidigt? D.v.s. att jag är bunden vid praktiska exempel, som ännu inte går att överföra till en tes?

    Flum. Flum. Flum🙂

  4. Beate Says:

    Jo, jeg tror du har rett langt på vei, jeg tror bare ikke det er en bombastisk «slik er det og må det være».

    Tankene mine går videre til en bok jeg har lest i høst, om åndelig veiledning. Og hvordan fred, kjærlighet, godhet, ydmykhet og alt det man i kristen sammenheng kaller «åndens frukter» vokser på samme tid. Om det er en «naturlig vekst». Om det derimot er forsert, og presset frem. Om man forsøker å vise kjærlighte og godhet og raushet til folk rundt seg, men ikke har kjærlighet til seg selv, og føler seg fri så blir det en ubalanse som kanskje sliter en ut? Og det kommer ikke av en naturlig legning, men av noe som kanskje har noe litt nevrotisk over seg?

  5. Neppe Says:

    Ah! Där känner jag igen en kvinna! Som jag uppfattar att försöker uppfylla bilden av godhet. Men jag upplever det som självutraderande, en pålagd godhet – inte den godhet som kommer av sig själv (när man har råd att ge😉 ). Och den pålagda godheten får mig att vilja ta avstånd från de handlingarna. De känns inte ärliga. Jo, jag tror nog att försöken är ärliga, men jag tror att hon kunde lägga litet mer tid på att vara god mot sig själv (whatever that is). (Och – det är inte «min vän» jag talar om = alltså mig själv, utan faktiskt en kvinna jag känner).

    Nej, lika litet som jag tror att du utgick från att du besatt Sanningen om generositet i ditt ursprungliga inlägg tror jag att jag har hittat Sanningen om att ha råd eller inte ha råd. Men min filosofiska tanke har verkat stämma så bra när jag har speglat den mot verkliga händelser, det är därför jag behåller den ett tag till🙂

  6. Beate Says:

    Gjør det!😀


Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s

%d bloggers like this: